i dag är det 53 år sedan...
Mina tankar går till min mamma
Det var en onsdagkväll. Jag hade varit på "symöte" i en by, åkte buss. Skulle då senare på kvällen gå på ett juniormöte. På bussen så meddelade någon till mig: " Du skall gå hem med en gång när du stigit av bussen, inte stanna kvar på juniormötet". Jag undrade lite, men kom ihåg, visste att mamma skulle genomgå operation under dagen. Hon skulle operera "ett ovanligt diskbråck" som det sas.
Jag klev av bussen, skulle gå, promenera hem till min barndomsby Bergnäs (i Västerbotten, ca 3 mil från Umeå)
Det var snö och kallt, stjärnklart. Minns att jag gick, tittade upp på himlen, såg stjärnorna, tänkte och undrade: "Har der kanske hänt mamma nånting"? Har kanske mamma dött och är i himlen. Min tro på Gud ger mig tro och förtröstan att livet inte är slut när vi dör utan början till nåt nytt.
När jag kom hem efter den långa mörka promenaden så var min syster Birgit (som är 2,5 år äldre än mig) och pappa kvar i ladugården, de hade mjölkat korna.
När det var klart så kom dom in. Minns att pappa satte sig bredvid mig på en väggfast bänk som vi hade i köket: "Mamma har lämnat oss! Dog under operationen" . Hennes hjärta stannade, de fick igång det men hon fick hjärtstillestånd igen och hon dog där. Ja det var helt ofattbart. Var svårt att ta till sig. Allting liksom gungade under mig.
Kommer ihåg att han ringde efter en moster, som hette Svea. Hon kom till oss samma kväll om jag minns rätt.
Första tiden så "svävade jag liksom" minns jag. Allt var så overkligt. Var väl i chocktillstånd.
Ofta under åren som gått har jag drömt om mamma att hon levt.
Livet har gått vidare.
När jag växte upp så minns jag att jag trodde aldrig att jag skulle bli mer än 41 år. mamma var nämligen endast 41 år när hon avled.
Jag minns när jag första gången skulle sövas inför operation. Då begärde jag att få prata med narkosläkaren innan operationen och berätta min rädsla att sövas och varför. Jag var rädd att även jag skulle "somna in" och aldrig vakna mera.
Men det gick bra. Vaknade då och även alla de andra tillfällena jag sövts. Det var bara första gången jag var så rädd.
Har ju nu levt många år efter det och är frisk och kry. Mycket tacksam att man får ha sin hälsa.
Man vet ju aldrig något om morgondagen och bra är ju det. Därför gäller det: "Lev idag och låt leva" Var tacksam för varje dag Du/jag får vakna upp och ta vara på "den här dagen" !
Ofta går mina tankar : Hur hade mitt liv blivit om jag hade fått ha min mamma längre i livet? Var ju så ung och det var inte lätt för min syster och pappa nu när inte mamma fanns längre.
Ofta under åren som gått har jag drömt om mamma att hon levt.
Mina tankar går till Dig mamma! VILA I FRID!!!!
Ja, jag vet hur det känns. Jag miste min Mamma ungefär 1990, kommer inte ihåg exakt, men saknaden efter henne kommer alltid att följa mej.
Sv: Ja, det blev en överraskning som heter duga. Men jag bad om att de skulle förvarna nästa gång, så vi kunde ordna nåt i förväg. Men det blev till och med så att jag låg sömnlös ett tag i natt, för jag tänkte på hur roligt och trevligt det var med deras besök.
Kram/Gilla
41 år var ju ingen ålder och jag förstår att det blev jobbigt för er att bli utan mamma så tidigt. Min mamma var 75 när hon dog men jag var bara 16 år när hon och resten av familjen flyttade till Skåne så jag växte upp ganska utan mamma även om hon var i livet. Saknar sin mamma gör man alltid.
Fint skrivet Margit mIN FAR GICK BORT FÖR 27 ÅR SEDAN ENDAST 69 ÅR
Mamma blev 93 gick bort 2007.
Mina tanar går nu till Karins familj
Pigg Dansade i Peter Flacks rewy Gympa ledare Gympade själv i samma grupp varje söndag i 32 år Rökte inte drack inte Gick till sängs dagen före Julafton vaknade aldrig mer
Som sagt Fånga Dagen somna aldrig osams med någon
Kramen min vän <3 Anita Lundwall
Saknaden efter våra föräldrar finns alltid med en. Även jag skulle viljat få ha dem längre i livet än vad jag fick.
Tack för din hälsning, jag mår nu mycket bättre.
Du får ha en trevlig vecka.
Kram gun
En sån fin berättelse om din mammas sista tid och längtan efter henne. Tårarna bara trillar just nu på mig. Saknar ju min egen mor,men henne fick jag ju ha kvar länge. Hon blev 92 år.
Men vi har minnena kvar och jag liksom du drömmer att mor har kommit tillbaka till livet.Men vi möts ju igen,det måste vi tro på.
En hjärtkram skickar jag dig Margit! <3
Så fin berättelse om din mamma och din saknad. Synd att hon gick bort så ung, min pappa blev 52 år och det tyckte jag var tidigt. Hur gammal var du när din mor dog? Tror inte det stog? Minnen har vi ju kvar och en dag möts ni igen och då är cirkeln sluten.
Min far gick bort 1968 54 år gammal,alldeles för tidigt..min mor är snart 92 och förhållandevis pigg..
Kassler är perfekt snabbmat tycker jag,,den kräver inte mycket för att bli god,behövs bara lite fina tillbehör..Haé Kram.
En sorglig och tung berättelse. Vi glömmer aldrig dom som har betytt så mycket för oss, i våra minnen lever dom i våra tankar där dom är bevarade för evigt.
Kramen
Om jag inte missat så fyller du år i dag.
Jag o Leif vill från vårt hjärta gratta dig och önska dig en härlig dag min syster yster.
När jag läste om din mammas bortgång förstår jag hur svårt det måste ha varit och vilken chock det måste ha varit.
Min mamma dod helt oväntat på Umeå lasarett där hon var inne för kontroll av cancern. Hon var då 69 år och jag bodde 60 mil ifrån när dom ringde på morgonen och talade om vad som hänt. Min första tanke var pappa som bodde i Sollefteå och inte hade någon hos sig. Vi har väl aldrig åkt så fort upp och jag stannade en vecka hos honom och sen åkte jag upp jätteofta det första året och han var också hos oss. Pappa däremot fick 90 bra år och fick träffa både barnbarn och barnbarnsbarn.
Jag är själv väldigt tveksam o rädd för min ryggoperation och har inte bestämt hur jag ska göra.
Börjar nog med ett knä och ser tiden ann.
GRATTISKRAM TILL DIG och vanlig kram till Lasse.
Det måste ha varit jobbigt att förlora din mamma i så unga år,
och kan tänka mig att du undrar hur livet hade varit om din mamma funnits kvar i livet
och att du sedan var rädd inför sövningen inför operationen är inte så konstigt.
Jo, det är så sant så att men vet aldrig något om morgondagen,
och ja, det är många gånger tur det...
För annars skulle man nog ta ut t.ex. mycket oro i förskott och krafter som man behöver när det händer något
kram
