"Att skämmas som en hund"....
Ta Dig tid och läs detta, komisk, pinsam situation som jag läste i dag i TIDNINGEN: FOLKET
Att skämmas som en hund - Han skämdes som en hund, säger vi. Och menar att personen i fråga kände sig ordentligt obekväm med något han hade sagt eller gjort. Vi kan se framför oss hur en hund liksom kryper ihop och kör in svansen mellan benen, medan den tittar upp på oss med olycklig blick när vi bannar den för oacceptabelt beteende. Men att hunden verkligen skulle skämmas, är kanske att ta i. En del menar att hundar inte skämmas i mänskligt avseende - det är bara vi som pådyvlar de arma djuren en massa mänskliga egenskaper som de inte har. Däremot visar de underkastelse genom att krypa och kräla invid våra fötter. De förstår att vi är arga och gör sig små och ynkliga för att blidka oss. De vill inte vara osams. Annars finns det gott om tillfällen då får skämmas för våra hundar. Antingen kan det bero på att vi har fostrat vår hund illa, eller så beror det på att hunden ifråga är ovanligt korkad och beter sig därefter, på offentlig plats. Folk som ser en vid såna tillfällen, är sällan sena med att fälla kommentarer.
Själv har jag ett par såna händelser i pinsamt färskt minne. Några av dem har jag berättat om, andra inte. Idag ska jag berätta om en annans hund, som gjorde bort sig -eller snarare gjorde bort sin husse så att han fick skämmas ordentligt. Hunden i fråga var av rasen papillon och hette Rulle -vad husse heter låter jag vara oskrivet. Han känner nog igen sig iallafall, liksom de som var med när det hände... Husse och Rulle var ute på en promenad runt Sturehöjden, nära Ansgarskyrkan i Fröslunda. Det var en varm försommardag och husse hade tagit av sig T-shirten. Med bar överkropp, långhårig och med en ölburk i handen knallade han omkring och njöt av tillvaron. Rulle var inte kopplad (eftersom han brukade sköta sig) och nosade runt i backen. I Ansgarskyrkan stod porten på glänt och ut strömmade orgelmusik, som blandade sig med fågelkvittret utanför. Livet var härligt! Plötsligt var Rulle försvunnen. Husse ropade och visslade, men ingen hund kom. Då fick han se den öppna kyrkporten... - Nej , det var inte sant?! Hade den dumma hunden smitit in i kyrkan? Det hade han gjort, ja... Husse kikade in genom dörrspringan lagom för att se Rulle promenera uppför mittgången, just i färd med att lyfta på benet mot en av bänkarna. Utan att hinna tänka, slet Husse upp porten och teaterviskade - Rulle, kom hiiit! Rulle lyssnade inte. Husse höjde rösten men den blev lite skarpare än vad han hade tänkt sig. Det ekade i kyrkan och hela församlingen vände sig om och stirrade. Och där stod han, med bar överkropp, långt hår och med en burk öl i näven... Tala om att det var någon som skämdes där. Som en hund, kanske? Publicerad 8 april 2009 Uppdaterad 16 april 2009 l
Att skämmas som en hund - Han skämdes som en hund, säger vi. Och menar att personen i fråga kände sig ordentligt obekväm med något han hade sagt eller gjort. Vi kan se framför oss hur en hund liksom kryper ihop och kör in svansen mellan benen, medan den tittar upp på oss med olycklig blick när vi bannar den för oacceptabelt beteende. Men att hunden verkligen skulle skämmas, är kanske att ta i. En del menar att hundar inte skämmas i mänskligt avseende - det är bara vi som pådyvlar de arma djuren en massa mänskliga egenskaper som de inte har. Däremot visar de underkastelse genom att krypa och kräla invid våra fötter. De förstår att vi är arga och gör sig små och ynkliga för att blidka oss. De vill inte vara osams. Annars finns det gott om tillfällen då får skämmas för våra hundar. Antingen kan det bero på att vi har fostrat vår hund illa, eller så beror det på att hunden ifråga är ovanligt korkad och beter sig därefter, på offentlig plats. Folk som ser en vid såna tillfällen, är sällan sena med att fälla kommentarer.
Själv har jag ett par såna händelser i pinsamt färskt minne. Några av dem har jag berättat om, andra inte. Idag ska jag berätta om en annans hund, som gjorde bort sig -eller snarare gjorde bort sin husse så att han fick skämmas ordentligt. Hunden i fråga var av rasen papillon och hette Rulle -vad husse heter låter jag vara oskrivet. Han känner nog igen sig iallafall, liksom de som var med när det hände... Husse och Rulle var ute på en promenad runt Sturehöjden, nära Ansgarskyrkan i Fröslunda. Det var en varm försommardag och husse hade tagit av sig T-shirten. Med bar överkropp, långhårig och med en ölburk i handen knallade han omkring och njöt av tillvaron. Rulle var inte kopplad (eftersom han brukade sköta sig) och nosade runt i backen. I Ansgarskyrkan stod porten på glänt och ut strömmade orgelmusik, som blandade sig med fågelkvittret utanför. Livet var härligt! Plötsligt var Rulle försvunnen. Husse ropade och visslade, men ingen hund kom. Då fick han se den öppna kyrkporten... - Nej , det var inte sant?! Hade den dumma hunden smitit in i kyrkan? Det hade han gjort, ja... Husse kikade in genom dörrspringan lagom för att se Rulle promenera uppför mittgången, just i färd med att lyfta på benet mot en av bänkarna. Utan att hinna tänka, slet Husse upp porten och teaterviskade - Rulle, kom hiiit! Rulle lyssnade inte. Husse höjde rösten men den blev lite skarpare än vad han hade tänkt sig. Det ekade i kyrkan och hela församlingen vände sig om och stirrade. Och där stod han, med bar överkropp, långt hår och med en burk öl i näven... Tala om att det var någon som skämdes där. Som en hund, kanske? Publicerad 8 april 2009 Uppdaterad 16 april 2009 l
Kommentarer
Trackback
