Idag är det 55 år sedan....
I morse när jag vaknade, tänkte på dagens datum. så gick mina tankar 55 år bakåt....
"Det är idag 55 år sedan år mamma lämnade mig och min syster Birgit.".
"Det är idag 55 år sedan år mamma lämnade mig och min syster Birgit.".
3 dagar innan jag skulle fylla 15 år...
28 januari...1959, då skulle min mamma som någon kväll innan åkt tåg till Härnösand...från Vännäs, för att opereras på sjukhuset där denna dag.
Mamma hade många år haft ont i ryggen.
Var ofta uppe och gick mycket under nätterna, för hon kunde inte sova på grund av sin värk.
Det var nu onsdagkväll. Jag hade varit på ett "SYMÖTE" i en liten by, åkte buss till Hjoggsjö ,
där jag skulle stanna och gå på ett JUNIORMÖTE. På bussen så meddelade någon mej:
"Du Margit ska gå hem med en gång när du stigit av bussen, inte stanna kvar på Juniormötet.!"
Jag undrade lite... kom ihåg, visste att min mamma skulle opereras denna dagen
för "ett ovanligt diskbråck". som det sas.
Jag klev av bussen, skulle gå, promenera hem i mörkret hem till min bardomsby Bergnäs.
( i Västerbotten ca 3 mil från Umeå)'
Det var mörkt och kallt, stjärnklart.
Minns att jag gick, tittade upp mot himlen, såg stjärnorna och undrade: "Har det kanske hänt mamma nånting?"
Har kanske mamma dött och är i Himlen nu?
Min TRO på GUD ger mig tro och förtröstan på att livet är inte slut när man dör,
utan början till nånting nytt.
När jag kom hem efter den långa ensampromenaden i mörkret så var min syster Birgit
(som är 2,5 år äldre än mej) och pappa kvar i ladugården.., de hade mjölkat korna.
När det var klart så kom dom in. Minns att pappa satte sig bredvid mej på en bänk i köket..sade..
"Mamma har lämnat oss. Hon dog under operationen"!
"Hennes hjärta stannade, de fick igång det...men hon fick hjärtstillestånd igen och hon dog där."
Ja, det var helt ofattbart. Var svårt att ta till sig, fatta att det var sant...mamma död...
Allting liksom "gungade" under mej.
Minns att pappa ringde till en moster..(mammas syster)och
bad att hon skulle komma till oss genast denna kväll..
Första tiden efteråt "så svävade jag liksom" minns jag.
Allt var så overkligt. Var väl i ett chocktillstånd.
Ofta går min tanke till: "HUR hade mitt liv blivit om jag hade fått ha min mamma kvar längre i livet?"
Jag var ju så ung och det var inte lätt för min syster och pappa,
nu när inte mamma fanns längre.
Ofta under åren som gått, har jag drömt om mamma att hon levt.
Livet har gått vidare.
När jag växte upp så minns jag att jag trodde aldrig att JAG skulle bli mer än 41 år.
Mamma var 41 år när hon dog...avled, lämnade oss.
Jag minns när jag första gången skulle opereras, sövas inför op...
DÅ begärde jag att få prata med narkosläkaren INNAN
och berättade min rädsla..om att jag inte skulle vakna mer,
efter operationen utan skulle dö...som min mamma.
Men det gick bra. Vaknade då..
.och även alla övriga gånger senare som jag sövts och opererats.
Det var bara första gången som jag var så rädd.
Jag har ju nu levt i MÅNGA ÅR efter det..och snart fyller jag 70 år...
är frisk och kry..trots lite "små olyckor."..
Mycket TACKSAM att jag varit..är så kry o
Man vet ju aldrig något om MORRONDAGEN, och bra är ju det.
"LEV I DAG..OCH LÅT LEVA! FÅNGA DAGEN!!!"
Var tacksam för varje dag.
Du och jag får vakna upp och ta vara på "den här dagen!"
MINA TANKAR GÅR TILL DEJ, MAMMA!!!
VILA I FRID!!!
