IDAG är det 51 år sedan.....
min mamma lämnade oss... 3 dar innan jag skulle fylla 15....
Kopierat av från förra årets blogg. Det är NU 51 år sedan:
Mina tankar går till min mamma!
Det var en onsdagkväll. Jag hade varit på "symöte" i en by, åkte buss. Skulle då senare på kvällen gå på ett juniormöte. På bussen så meddelade någon till mig: " Du skall gå hem med en gång när du stigit av bussen, inte stanna kvar på juniormötet". Jag undrade lite, men kom ihåg, visste att mamma skulle genomgå operation under dagen. Hon skulle operera "ett ovanligt diskbråck" som det sas.
Jag klev av bussen, skulle gå, promenera hem till min barndomsby Bergnäs (i Västerbotten, ca 3 mil från Umeå)
Det var snö och kallt, stjärnklart. Minns att jag gick, tittade upp på himlen, såg stjärnorna, tänkte och undrade: "Har der kanske hänt mamma nånting"? Har kanske mamma dött och är i himlen. Min tro på Gud ger mig tro och förtröstan att livet inte är slut när vi dör utan början till nåt nytt.
När jag kom hem efter den långa mörka promenaden så var min syster Birgit (som är 2,5 år äldre än mig) och pappa kvar i ladugården, de hade mjölkat korna.
När det var klart så kom dom in. Minns att pappa satte sig bredvid mig på en väggfast bänk som vi hade i köket: "Mamma har lämnat oss! Dog under operationen" . Hennes hjärta stannade, de fick igång det men hon fick hjärtstillestånd igen och hon dog där. Ja det var helt ofattbart. Var svårt att ta till sig. Allting liksom gungade under mig.
Kommer ihåg att han ringde efter en moster, som hette Svea. Hon kom till oss samma kväll om jag minns rätt.
Första tiden så "svävade jag liksom" minns jag. Allt var så overkligt. Var väl i chocktillstånd
Ofta går mina tankar till: Hur hade mitt liv blivit om jag hade fått ha min mamma längre i livet? Var ju så ung och det var inte lätt för min syster och pappa nu när inte mamma fanns längre.
Ofta under åren som gått har jag drömt om mamma att hon levt.
Livet har gått vidare.
När jag växte upp så minns jag att jag trodde aldrig att jag skulle bli mer än 41 år. mamma var nämligen endast 41 år när hon avled.
Jag minns när jag första gången skulle sövas inför operation. Då begärde jag att få prata med narkosläkaren innan operationen och berätta min rädsla att sövas och varför. Jag var rädd att även jag skulle "somna in" och aldrig vakna mera.
Men det gick bra. Vaknade då och även alla de andra tillfällena jag sövts. Det var bara första gången jag var så rädd.
Har ju nu levt många år efter det och är frisk och kry. Mycket tacksam att man får ha sin hälsa.
Man vet ju aldrig något om morgondagen och bra är ju det. Därför gäller det: "Lev idag och låt leva" Var tacksam för varje dag Du/jag får vakna upp och ta vara på "den här dagen" !
MINA TANKAR GÅR I DAG TILL MIN MAMMA!!!!
VILA I FRID!!!
Jag blev både rörd och tårögd av det du skrev. Först vill jag säga att du skrev detta så fint och man kunde leva sig in i hur du kände det. Vad tråkigt att du miste din mamma så tidigt. Förstår att du var rädd när du själv skulle operera dig första gången, sånt sitter i. Jag har själv kvar min mamma fortfarande och hon är 87 år men senil. Jag blir så otroligt tacksam att jag fått ha kvar mina föräldrar så länge. Förstår att du undrar hur det varit om du fått ha kvar din mor längre. Jag beundrar dig så mycket för att du verkligen lever ditt liv och gör så mycket roligt och verkligen umgås med dina nära och kära också. Det är full fart och fläkt runt dig. Antar att du även är frisk som en nötkärna ;). Jag själv tar vara på alla bra dagar eftersom jag inte mår bra jämt p.g.a en allvarlig utmattningsdepresson och en nackskada mm.
Tack gulliga du för att du delade med dig av detta, man får sig en tankeställare.
Ha en härlig dag
Varma kramar
Tråkigt att du miste din mamma så tidigt. Så vackert och fint du skrivit om henne.Ibland så får man en tankeställare att livet är bra skört.
Ha en bra dag
Kram
Bra skrivet, så vackert. Kan inte låta bli att bli rörd.
Jag rös i hela kroppen när jag läste om din mamma.....41 år är ingen ålder, då ska ingen behöva dö, men tyvärr går det inte efter åldern när det inträffar.
Kram min vän // Monica
Oj Margit.... vad fint du skrev om din mamma.
Tårarna rann och jag tänkte på hur lycklig jag är som får ha min mamma i livet. Ibland undrar jag hur jag skulle klara mig utan henne... hon ställer alltid upp o finns bara där... Jag har inte för så länge sen berättat det för henne, det kändes skönt. Ha en bra dag, så hoppas jag att vi ses snart igen. Jag är också väldigt glad att DU finns i min närhet. Kramar till dig
Vilken traumatisk upplevelse Margit, att förlora sin mamma så ung. Ni var ju båda så unga, du mitt i den känsliga tonårsperioden.
Ingen kan ju veta hur ditt liv hade gestaltat sig om hon fått leva, men kanske hade du fått uppleva större trygghet.
Vilken gåva att få vara frisk och kry även när man inte längre är purung. Jag gläds med dig för det.
Varma kramar!
Vilken tragisk berättelse, Margit. Tack för att du berättade detta. Man behöver ibland bli påmind om att känna tacksamhet för de år man har fått.
Ingen vet hur det varit om din mamma fått leva men på något sätt har hon nog ändå funnits inom dig och du hade ju en tro att ty dig till.
Stor kram till dig !!!
Hej Margit,jag känner igen mig lite i din berättelse.Min far rycktes bort från oss 1968,han blev 54 år,vi var 6 syskon mellan 9 år-29 år.Min mor ska fylla 90 i år,jag tittar in till henne i stort sett varje dag..Tack för din berättelse..Haé Kram.
En stor kram till Dig Margit! Du är så oerhört moderlig och omvårdande så din mor hade varit stolt över dig - hon kanske applåderara dig där hon är?
Kramar!!
Mycket rörd är jag nu efter ha läst ditt inlägg idag.
Din mamma är alltid med dig.
Varma kramar
Så fint du berättar idag om din mamma och saknaden efter henne, jag ryser i hela kroppen då jag lever mig in i din/er situation.Olika falla ödets lotter minsann, själv hade jag kvar min mamma tills jag var 49 år, och då hon först blev sjuk och senare avled var det den första och största sorgen i vår familj...vi hade verkligen varit förskonade...men därefter har vi fått vår beskärda del.
Kramar till dig från mig!!!
Margit så fint Du skriver, jag sitter med en klump i halsen och läser.
Min mamma fick leva tills hon var 87 år och det är jag så tacksam för.
Min rädsla har varit att dö ifrån mina söner medans de var små...nu är sönerna vuxna och jag själv frisk och kry ...och jag är farmor.
Stor varm kram till Dig.
Jag låter även mina tankar vandra till dig och din mamma. Jag har varit så lyckligt lottad i mitt liv och haft både far- och morföräldrar kvar till långt upp i vuxen ålder... ja, även gammelföräldrarna ... Mina föräldrar var mycket unga när de fick mig och min syster 16 och 20 men nu gör avståndet (120 mil) att vi inte ses särskilt ofta ... Tänk ljusa tankar om din mamma och livet ... att tänka "om" gör ingen förändring! Jag är ju sorgterapeut (men har min försörjning genom att jobba med psykiatrins juridik)och sorg är oftast en brist på "oavlutade kommunikationer" (man hann inte säga, reda ut eller framföra det man ville). Skriv ett brev till din mamma och tala om vad du tänker, vad du vill att hon "ska veta", vad du är "tacksam för" och vad du är ledsen och besviken över ... Läs upp det för någon ... någon som inte avbryter eller lägger sin egen sorg i din "ryggsäck"....
Febrig och äppelkindad ska jag försöka ta mig igenom kommentarerna... för annars blir jag väl bortglömd ... men jag sitter och nickar till och kroppen vill liksom ha "slagsida" hela tiden! :-) Kramar
http://sorg.se
Så vackert du skrev om din mor!
Alla vi borde va glada för det vi har och för att vi mår bra. Och inte bara ta livet för givet!
Jag älskar dig mamma!! Kramisar
Åh, vilket fint inlägg du har skrivit! Jag har förmånen att ha min mamma i livet, det är något jag bara har tagit för givet.
Men efter jag läst det här har jag kommit på andra tankar.
Tack och kram!
Din mamma var säkert en fin människa och en god mor, säkert har du präglats av hennes godhet i ditt hjära genom åren. Tror du är väldigt ödmjuk och kärleksfull för din familj och vänner. En fin skildring av denna ödesdagen som blev en vändpunkt i ditt tidliga liv.
Kramiz
Vackert skrivet, verkligen ! Jobbigt att mista sin mamma i så unga år när man verkligen behöver sin mamma ! Men du växte upp i alla fall och verkar i mina ögon ha klarat dig ganska bra trotts allt.
Jag har min mamma i livet men hon är sjuklig så det är väl mera jag som tar hand om henne emellanåt :)
Och jag kommer ihåg min morfars ord, jag tror det var vid något tillfälle när en bekant till honom omkommit i en olycka : Kom ihåg att livet är till för de levande.
Riktigt vad han menade sa han aldrig men jag antar att man måste gå vidare med sitt liv trotts att man mister nära och kära.
Kram !
Min Pappa gick bort först, bara 63 år gammal. Sen dog min Mamma vid 78 år. När vi hade haft begravningen för henne, så var jag lugn och samlad, men när vi sen gick ut ur kapellet, så brast det för mej och jag grät och grät. Mina föräldrar och syskon bodde i Stockholm och jag i Skåne, så vi träffades rätt sällan. Så jag kan nästan påstå att jag redan hade sörjt dem. Men så kom jag plötsligt på, att jag var den äldsta kvar i familjen. Mina syskon är yngre än jag. Det kändes konstigt, att inte ha någon äldre kvar i livet. Kram/Gilla
Usch,det är hemskt att mista någon man älskar. Min mamma gick bort när hon var 41år och det är en saknad som inte går att beskriva.
kramar / Cilla
Så fint du skrivit Margit! Det berör verkligen.
Kramar till dig!
