IDAG är det 52 år sedan....

min mamma lämnade oss....



Mina tankar går till min mamma

I morse när jag vaknade, tänkte på dagens datum så kom jag direkt ihåg: "Det är i dag 52 år sedan min mamma "gick bort"  . 28 januari 1959  så skulle min mamma som någom kväll innan åkt tåg till Härnösand för att opereras på sjukhuset där denna dag.  Hon hade länge haft mycket ont i ryggen . Var uppe och gick mycket under nätterna för hon inte kunde sova på grund av sin värk.

Det var en onsdagkväll. Jag hade varit på "symöte" i en by, åkte buss. Skulle då senare på kvällen gå på ett juniormöte. På bussen så meddelade någon till mig: " Du skall gå hem med en gång när du stigit av bussen, inte stanna kvar på juniormötet".  Jag undrade lite, men  kom ihåg, visste att mamma skulle genomgå operation under dagen. Hon skulle operera "ett ovanligt diskbråck" som det sas.


Jag klev av bussen, skulle gå, promenera hem till min barndomsby Bergnäs (i Västerbotten, ca 3 mil från Umeå)

Det var snö och kallt, stjärnklart. Minns att jag gick, tittade upp på himlen, såg stjärnorna, tänkte och undrade: "Har der kanske hänt mamma nånting"?  Har kanske mamma dött och är i himlen. Min tro på Gud ger mig tro och förtröstan att livet inte är slut när vi dör utan början till nåt nytt.

När jag kom hem efter den långa mörka promenaden så var min syster Birgit (som är 2,5 år äldre än mig) och pappa kvar i ladugården, de hade mjölkat korna.

När det var klart så kom dom in. Minns att pappa satte sig bredvid mig på en väggfast bänk som vi hade i köket:     "Mamma har lämnat oss! Dog under operationen" .  Hennes hjärta stannade, de fick igång det men hon fick hjärtstillestånd igen och hon dog där.  Ja det var helt ofattbart. Var svårt att ta till sig. Allting liksom gungade under mig.

Kommer ihåg att han ringde efter en moster, som hette Svea. Hon kom till oss samma kväll om jag minns rätt.

Första tiden så "svävade jag liksom"  minns jag. Allt var så overkligt.  Var väl i chocktillstånd.

Ofta gåt mina tanakar till: Hur hade mitt liv blivit om jag hade fått ha min mamma längre i livet?  Var ju så ung och det var inte lätt för min syster och pappa nu när inte mamma fanns längre.

Ofta under åren som gått har jag drömt om mamma att hon levt.

Livet har gått vidare. 

När jag växte upp så minns jag att jag trodde aldrig att jag skulle bli mer än 41 år. mamma var nämligen endast 41 år när hon avled.

Jag minns när jag första gången skulle sövas inför operation. Då begärde jag att få prata med narkosläkaren innan operationen och berätta min rädsla att sövas  och varför. Jag var rädd att även jag skulle "somna in" och aldrig vakna mera. 
Men det gick bra. Vaknade då  och även alla de andra tillfällena jag sövts. Det var bara första gången jag var så rädd.
Har ju nu levt många år efter det och är frisk och kry. Mycket tacksam att man får ha sin hälsa.

Man vet ju aldrig något om morgondagen och bra är ju det. Därför gäller det: "Lev idag och låt leva"  Var tacksam för varje dag  Du/jag får vakna upp och ta vara på "den här dagen" !

Kommer ihåg att han ringde efter en moster, som hette Svea. Hon kom till oss samma kväll om jag minns rätt.

Första tiden så "svävade jag liksom"  minns jag. Allt var så overkligt.  Var väl i chocktillstånd.

Ofta går mina tankar : Hur hade mitt liv blivit om jag hade fått ha min mamma längre i livet?  Var ju så ung och det var inte lätt för min syster och pappa nu när inte mamma fanns längre.

Ofta under åren som gått har jag drömt om mamma att hon levt.

Mina tankar går till Dig  mamma!     VILA I FRID!!!!



Kommentarer
Marie-Louise Grimlund

Kära Margit !

Visst är det tråkigt att förlora sin älskade Mamma.



Min Mamma blev 87 år 28/10 2000



I våra tankar och drömmar lever våra Mammor.



Kram Mi

2011-01-28 @ 08:52:43 URL: http://lillgrimman.bloggo.nu
Mia

Vilken stark berättelse, och sorglig. Hoppas du fått hjälp och stöd att bearbeta det. Att bli moderslös i unga år måste vara svårt.



Mamma är ju alltid mamma..



Kram Mia

2011-01-28 @ 09:31:00 URL: http://www.heavenly.bloggplatsen.se
Gunilla

oj, du kan inte varit gammal då? förstår att det måste varit hemskt. Men det konstiga är, att vi klarar mer än vi tror

2011-01-28 @ 09:53:37 URL: http://www.smulan-67.blogspot.com
Margaretha karlsson

Margit,jag blir så ledsen när jag läser detta.Sådana minnen etsar sig fast som en igel. De bara poppar upp då och då.Särskilt när datumet kommer för händelsen,då kan man inte låta bli att tänka. Och vi ska ju inte glömma bort våra nära och kära.Men din mor blev ju inte gammal.Förstår din saknad.Min mor blev ju ändå 92 år. Jag tänker ofta på henne,även om hon och jag hade en ansträngd relation. Hon var ju min mor ändå.

Men det är skönt att gråta en skvätt ibland. Det gör jag lite då och då. Men mest är det ju min käre make jag saknar.

Du har ju din tro på Gud också,Margit,som hjälper dig.Tyvärr är jag en tvivlare.

Jag önskar dig en skön och fin helg.

Kram min kära vän.

2011-01-28 @ 09:54:12 URL: http://margaretha.bloggagratis.se
Madde

Hej kära Margit!



Fy, vad hemskt att förlora sin mamma på ett sådant sätt och i så unga år. Själv har jag aldrig träffat min trots att hon lever. Det var mest i tonåren jag undrade framför allt hur hon såg ut men hon var inte intresserad av någon som helst kontakt. För att göra en lång historia kort så rymde jag hemifrån från min biologiska pappa och hans fru när jag var tretton. Farmor och farfar tog hand om mig, så de blev istället som mina föräldrar. Ska väl tillägga att jag även bodde hos farmor och farfar under mina första fyra år innan "pappa" träffade henne. Det var hennes val att jag skulle dit men hon klarade inte av att behandla mig på rätt sätt. Det blev både fysisk och psykisk misshandel. Jag berättar inte det här för att någon ska tycka synd om mig, för tvärtom så har min uppväxt gjort mig till en starkare människa. Däremot så har jag aldrig trott på Gud men när farfar gick bort i cancer här för fyra år sedan så började jag faktiskt att prata med honom (farfar) i mina tankar som om han fanns kvar någonstans där ute. Jag gör detta fortfarande och på så sätt så känns det inte lika jobbigt att han inte finns här hos oss längre. Jag tror fortfarande inte på Gud men ifall det finns ett liv efter detta (man vet ju aldrig) ;-) så vill jag inte att farfar ska tro att jag glömt honom. Så jag talar om för honom varje dag, att jag älskar honom och saknar honom av hela mitt hjärta. För något som aldrig kan tas ifrån oss människor är våra fina minnen av våra nära och kära. Det finns alltid en plats för dem i våra HJÄRTAN! Precis som din mamma finns i ditt.



Det är också sant det du skrev. Att man ska ta vara på den tid man har med varandra för man vet aldrig när det blir förändringar.



Så nu önskar jag er en underbar och trevlig helg och hoppas att ni får uppleva något ni kan lägga till i minnesbanken. ;-)



Många många kramar! :D

2011-01-28 @ 10:20:46 URL: http://www.mads.bloggagratis.se
Monica

Vad ung du måste varit när din älskade mamma gick bort,hon var ju väldigt ung själv.Jag har turen att ha min mamma i livet än och hon blir 90 år i februari.



Ha det så bra Margit.



Kram

2011-01-28 @ 11:39:35 URL: http://violett.bloggplatsen.se
Hebbe

Hej Margit,förstår precis hur du känner det,min far gick bort 1968..så tankarna går ganska ofta till honom..Barnens mamma är oxå här,sonen är i Sälen med jobbet.Haé kram.

2011-01-28 @ 15:08:39 URL: http://www.metrobloggen.se/boda
Gilla

Visst är de hemskt att bli av med en förälder. Min Pappa dog i lungcancer när han bara var 63 år gammal. När min Mamma gick bort vid 78 års ålder blev jag plötsligt varse om att jag var äldst i familjen. Då först kunde jag gråta riktigt. Det kom som en chock, trots att vi visste att det var det bästa för henne, för att se henne ligga som en bebis i Altzheimers är inte trevligt alls. Hon var helt borta och visste absolut ingenting.



Svar: Testa du korvlådan, den är jättegod.



Det varju roligt att du tyckte om mina blommor.



När vi reser till Side så lär vi träffa Fenixmona där. Vi har kontakt med varandra. Det blir i så fall min tredje bloggvän, som jag träffar i levande livet. Först Veiken, sen dej och så Mona.



Kram/Gilla

2011-01-28 @ 17:47:09 URL: http://trebgilla.blogspot.com
Ruth

En tung berättelse, 41 år var ingen ålder, tur man inte vet när det är dags och man får sina vingar.

Åren går och livet går vidare.

Hoppas ni får en trevlig helg trotts dessa minnen.

Kram Ruth

2011-01-28 @ 19:55:48 URL: http://bernamis.bloggplatsen.se/
Camilla

Minnet lever!

Kram på dig!

2011-01-28 @ 20:02:19 URL: http://cammo69.blogspot.com
Gunilla

Min Mamma hade ganska nyligen fyllt 69, när hon gick bort i mars -99.

Hon gick bort i hjärtinfarkt.

Hemskt det oxå.

Saknar henne så in i norden.

Är ju 12 år sedan hon gick bort.

Tur att jag har pappa kvar i livet iaf.

Ha en Trevlig helg iaf

Kram/Gunilla

2011-01-29 @ 01:14:03 URL: http://gunillaskatter.blogg.se/
skogsnuvan

Du kunde inte vara gammal när det här hände. Trots allt verkar du ha blivit en mycket stark och positiv kvinna som verkar klara det mesta här i livet. Jag är också rädd för att sövas och har inte behövt göra det som tur är. Känns så onödigt att dö på ett sånt snöpligt sätt.

2011-01-29 @ 15:13:42 URL: http://skogsnuvan.bloggagratis.se
Maria

Ja 52 år är en lång tid men då var du själv inte så gammal.

Önskar dig en go söndag/kramen

2011-01-29 @ 18:13:32 URL: http://torparmor.blogspot.com
Vicke

fint skrivet, och att undra hur det skulle vara gör vi nog alla som har drabbats, ha en fin dag nu

2011-01-30 @ 08:40:46 URL: http://animeraigimp.bloggplatsen.se/
Kerstin

Så fint du berättar om denna tragiska händelse. Förstår att det var en chock att få detta dödsbud, en mor är alltid en mor. Förstår även din rädsla för att sövas som försvann med åren. Min far dog vid 52 och jag kände allt en lättnad när jag passerat denna ålder utan att något hände mig. Man påverkas mera än man tror av vad som händer föräldrarn

2011-01-30 @ 11:08:48 URL: http://farna.bloggplatsen.se
wiper

Vad tråkigt att du mist din mamma så tidigt. Jag känner verkligen med dig. Jag blev alldeles tårögd när jag läste detta rörande som du skrivit. Tack för att du delade med dig. Du skrev det så fint och med värme och känsla. Jag har inte mist nån person tidigt i livet och det är jag så tacksam för. Jag kan ändå sätta mig in i detta för jag miste min mormor så tidigt för hon var över 40 år när hon fick mamma. Hon blev ändå 82 år gammal så hon fick i alla fall leva sitt liv fullt ut. Förstår att du tänker extra mycket på din mamma i dag.



Din mamma skulle vara väldigt stolt över dig om hon fått leva för du är en sån härlig person.



Sköt om dig vännen

Ha en fin dag

varmaste kramar till dig

2011-01-30 @ 12:25:46 URL: http://wiper.bloggplatsen.se
syren

Det är en så stor förlust när man misser den man tycker om! kram

2011-01-30 @ 13:51:32 URL: http://www.metrobloggen.se/abc

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback