Mina tankar går till min mamma
Det var en onsdagkväll. Jag hade varit på "symöte" i en by, åkte buss. Skulle då senare på kvällen gå på ett juniormöte. På bussen så meddelade någon till mig: " Du skall gå hem med en gång när du stigit av bussen, inte stanna kvar på juniormötet". Jag undrade lite, men kom ihåg, visste att mamma skulle genomgå operation under dagen. Hon skulle operera "ett ovanligt diskbråck" som det sas.
Jag klev av bussen, skulle gå, promenera hem till min barndomsby Bergnäs (i Västerbotten, ca 3 mil från Umeå)
Det var snö och kallt, stjärnklart. Minns att jag gick, tittade upp på himlen, såg stjärnorna, tänkte och undrade: "Har der kanske hänt mamma nånting"? Har kanske mamma dött och är i himlen. Min tro på Gud ger mig tro och förtröstan att livet inte är slut när vi dör utan början till nåt nytt.
När jag kom hem efter den långa mörka promenaden så var min syster Birgit (som är 2,5 år äldre än mig) och pappa kvar i ladugården, de hade mjölkat korna.
När det var klart så kom dom in. Minns att pappa satte sig bredvid mig på en väggfast bänk som vi hade i köket: "Mamma har lämnat oss! Dog under operationen" . Hennes hjärta stannade, de fick igång det men hon fick hjärtstillestånd igen och hon dog där. Ja det var helt ofattbart. Var svårt att ta till sig. Allting liksom gungade under mig.
Kommer ihåg att han ringde efter en moster, som hette Svea. Hon kom till oss samma kväll om jag minns rätt.
Första tiden så "svävade jag liksom" minns jag. Allt var så overkligt. Var väl i chocktillstånd.
Ofta gåt mina tanakar till: Hur hade mitt liv blivit om jag hade fått ha min mamma längre i livet? Var ju så ung och det var inte lätt för min syster och pappa nu när inte mamma fanns längre.
Ofta under åren som gått har jag drömt om mamma att hon levt.
Livet har gått vidare.
När jag växte upp så minns jag att jag trodde aldrig att jag skulle bli mer än 41 år. mamma var nämligen endast 41 år när hon avled.
Jag minns när jag första gången skulle sövas inför operation. Då begärde jag att få prata med narkosläkaren innan operationen och berätta min rädsla att sövas och varför. Jag var rädd att även jag skulle "somna in" och aldrig vakna mera.
Men det gick bra. Vaknade då och även alla de andra tillfällena jag sövts. Det var bara första gången jag var så rädd.
Har ju nu levt många år efter det och är frisk och kry. Mycket tacksam att man får ha sin hälsa.
Man vet ju aldrig något om morgondagen och bra är ju det. Därför gäller det: "Lev idag och låt leva" Var tacksam för varje dag Du/jag får vakna upp och ta vara på "den här dagen" !
Mina tankar går till Dig mamma!
Vad fint skrivet. Älskar dig mamma / Maria
Kanske jag har lättare att skriva om mammas död/bortgång än prata om det. Men det går kanske lättare sen jag nu skrivit ner mina tankar/käsnlor om mammas död.
Vad fint du har gjort med alla bilder och allt du har hunnit skriva. Jag älskar ju katter :-). Även efter "musjakten".
Jag gråter så tårarna snart förstör tangentbordet, urs jag finner inga ord. Du var så ung när din mamma gick bort och hon också. Min mamma blev ju ändå 48 år och jag han bli vuxen. Sänder mina varmaste tankar till dig och din mamma. Jätte kramar från din arbetskamrat Maria
Tack Maria! Kan vara skönt också när tårarna får komma! Kram också till Dig!
Det är så intressant och omväxlande att läsa Din Blogg. Du är också duktig att ta fina bilder
Det är så intressant och omväxlande att läsa Din Blogg. Du är också duktig att ta fina bilder Kram från Gunilla
